Debatten om regeringens nya lagrådsremiss om det civila försvaret har främst handlat begreppet ”beredskapsregistrering”. Men den stora förändringen finns egentligen någon annanstans.
I praktiken håller Sverige nu på att bygga ett system där stora delar av alla som arbetar i offentlig sektor kommer att ingå i krigsorganisationer.
Det handlar om omkring 1,5 miljoner människor.
Igår kom lagrådsremissen En modern personalförsörjning av det civila försvaret och det blir det tydligt att regeringen vill ha en faktisk bemanningsplanering. Kommuner och regioner ska inte bara ha planer – de ska ha bemannade krigsorganisationer. Personal ska registreras hos Plikt- och prövningsverket. Konflikter om personal ska lösas redan i fredstid.
Det här är inte längre bara ett symboliskt totalförsvar.
Vi börjar med att reda lite i begreppen. Att bli krigsplacerad i kommunen är inte samma sak som att få civilplikt. Regeringen försöker själva reda ut begreppsförvirringen i remissen och regeringen valde till slut att skrota begreppet ”beredskapsregistrering”.
Du kan snart bli ”krigsplacerad genom anställningsavtal” – därför att ditt arbete behövs under höjd beredskap. Allt som krävs för att bli det är att du ingår i krigsorganisationen – vem i en kommun eller region gör inte det?
Det moderna samhället kräver enorma mängder människor bara för att fortsätta fungera.
Och det är här diskussionen börjar bli riktigt intressant.
För ju mer komplext samhället blir, desto fler människor binds upp i civila funktioner. El, telekom, vatten, logistik, betalningar, vård, transporter, livsmedel, datahallar och kommunalteknik kräver personal även i krig.
Det är ju förstås viktigt, men någon måste fortfarande hålla i vapnen.
Krig vinner man fortfarande genom att tillfoga kinetisk energi genom våld.
Det är en märklig paradox i det moderna totalförsvaret: samtidigt som samhällets komplexitet kräver allt fler människor i det civila försvaret så ökar också behovet av soldater, sjömän och piloter.
Vem ska bemanna brigaderna om alla behövs för att koppla kablar?
Under kalla kriget levde Sverige med ett mycket enklare samhälle. Betydligt fler människor kunde frigöras till det militära försvaret. Dagens samhälle fungerar annorlunda. Det är tekniskt avancerat, specialiserat och sårbart och nästan är lika personalkrävande som det militära.
Jag tror att vi måste ta debatten vidare till nästa steg. Det är att samhällsviktiga verksamheter ställer sig frågan ”hur frigör jag så många som möjligt till militär tjänstgöring och samtidigt upprätthåller en anständig servicenivå?”
