En växtföljd med ett brett urval av olika grödor kan ge fler kalorier och mer näring än att odla spannmål år efter år, enligt Sveriges lantbruksuniversitet. En ny internationell studie utmanar därmed det vanliga argumentet att varierade växtföljder skulle producera mindre mat.
Växtföljd är ett schema för vad som odlas på en åker över tid. I Sverige, liksom i många andra delar av världen, blir växtföljderna allt kortare och domineras i allt högre grad av spannmål. Spannmål växer bra i tempererat klimat, är lätta att lagra och transportera och har breda marknader, men odlingssystemen blir mer ensidiga.
Samtidigt innebär korta och ensidiga växtföljder flera nackdelar, såsom ökat beroende av mineralgödsel och bekämpningsmedel samt större sårbarhet för klimatförändringar, särskilt vid extremväder. Forskarna har därför undersökt om system där även andra grödor ingår kan ge minst lika mycket, eller mer, mat.
Mer kalorier, protein och fett per hektar
Studien, som har publicerats i tidskriften Nature Food, visar att växtföljder där spannmål kombineras med två andra grödtyper kan ge mer kalorier, protein och fett per hektar än kontinuerlig spannmålsodling. I vissa fall produceras även mer kolhydrater.
De kompletterande grödtyperna i de undersökta växtföljderna var baljväxter, vallgrödor såsom gräs och klöver för djurfoder, samt olje- och rotgrödor, till exempel potatis eller sockerbetor.
Det vanliga argumentet mot mer varierade växtföljder är att den totala mängden mat skulle minska om en del av spannmålen byts ut mot andra grödor.
– Ett typiskt argument mot varierade växtföljder är att tillgången på mat minskar om man byter ut väldigt produktiva, kaloririka spannmålsgrödor mot andra grödor. Nu har vi sett att det argumentet inte håller, förklarar Giulia Vico, professor vid institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet och huvudförfattare till studien.
Resultaten gäller när fodergrödorna i växtföljden används för mjölkproduktion. När fodret i stället används för köttproduktion eller bioenergi uteblir fördelarna, vilket enligt forskarna visar att dessa användningsområden är mindre effektiva sätt att producera mat ur ett arealperspektiv.
Bättre näringssammansättning och minskad sårbarhet
De mer mångsidiga växtföljderna ger inte bara mer energi utan också en näringssammansättning som bättre överensstämmer med dagens kostråd, jämfört med de spannmålsdominerade systemen som i högre grad producerar kolhydrater.
Forskarna har analyserat data från 16 långliggande fältförsök i Europa, från norra Sverige till Italien. Försöken har pågått i årtionden, i vissa fall sedan slutet av 1950-talet, vilket möjliggör analys av långsiktiga trender under varierande klimat- och odlingsförhållanden.
– Försöken har pågått i årtionden, vissa ända sedan slutet av 1950-talet. Det gjorde det möjligt för oss att undersöka långsiktiga trender under varierande förhållanden, säger Alessio Costa, medförfattare till studien.
– Resultaten är uppmuntrande. De visar att en övergång till noggrant utformade, längre växtföljder med en mångfald av grödor kan ge mer näring. Samtidigt stärker det en balanserad kost och sprider risker. Det är ett sätt att värna livsmedelssäkerheten, säger Riccardo Bommarco, professor vid institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet och medförfattare till studien.
Fördelarna i form av kalorier och näringsämnen från varierade växtföljder förklaras enligt forskarna av flera samverkande faktorer. I genomsnitt förbättras spannmålsskördarna när andra grödtyper ingår i växtföljden, särskilt under mer utmanande klimatförhållanden. Mer mångsidiga system minskar dessutom förekomsten av ogräs och skadegörare samt förbättrar markhälsan, vilket gynnar alla grödor i odlingssystemet.
I studien antogs varje gröda leverera en livsmedelsprodukt som kan köpas i butik, exempelvis mjöl från spannmål och bönor från baljväxter. Vallgrödor antogs kunna användas antingen som foder för produktion av mjölk eller nötkött, eller för biodrivmedel. Produkterna från växtföljderna uttrycktes som kalorier samt som de huvudsakliga näringsämnena i människans kost – kolhydrater, proteiner och fetter – producerade per hektar, med hänsyn tagen till att mer komplexa växtföljder innebär att en mindre andel av arealen varje år ägnas åt varje enskild gröda.
