Vad handlar domen om?
Frågan i målet gäller hur kravet i säkerhetsskyddslagen på att en säkerhetsskyddschef ska vara “direkt underställd” högsta chef ska tolkas.
Länsstyrelsen menade att det kräver både verksamhets- och personalansvar samt en tydlig placering i ledningsgruppen. Linköpings kommun argumenterade för motsatsen: att lagen inte ställer sådana formella krav, utan att det avgörande är att säkerhetsskyddschefen i praktiken har direkt tillgång till högsta chef, får uppdrag därifrån och kan påverka verksamheten.
Domstolen landar i att det avgörande är i stället att säkerhetsskyddschefen är organisatoriskt och funktionellt är nära högsta chef – och kan fullgöra sitt uppdrag utan hinder.
Man slår fast att säkerhetsskyddschefen ska vara organisatoriskt och funktionellt direkt underställd, men att det inte nödvändigtvis kräver personalansvar.
Det vill säga: det viktiga är att funktionen fungerar – inte exakt hur organisationsrutan ser ut.
Och där någonstans tycker jag att domen träffar rätt.
För verkligheten i kommuner, myndigheter och bolag ser olika ut. I vissa organisationer är det fullt rimligt att högsta chefen har både verksamhets- och personalansvar. I andra blir det mest en skrivbordsprodukt – utan att det faktiskt stärker säkerhetsskyddet.
Det som däremot är tydligt i domen är detta:
Det får inte finnas några nivåer i sakfrågorna. När det gäller säkerhetsskydd ska linjen vara rak upp till högsta chef.
Och det är egentligen kärnan. Det är där den så kallade “dotted line” kommer in i många organisationer. Jag talar om den prickade linjen i organisationskartor som ofta illustrerar att en person har tillgång till högsta chefen i någon fråga.
För alternativet – att försöka standardisera alla organisationer till en och samma modell – riskerar att missa poängen. Säkerhetsskydd handlar inte om organisationsdiagram. Det handlar om effekt.
Sen finns det en del i målet som är svårare att bara släppa.
Länsstyrelsen argumenterar bland annat för att deras tolkning är mer rättssäker – och att det annars blir svårt att bedriva tillsyn.
Det är ett… intressant resonemang.
För det vänder i praktiken på perspektivet. Frågan blir inte längre vad som fungerar bäst för verksamheten och säkerhetsskyddet – utan vad som är enklast att kontrollera.
Och där tycker jag man hamnar fel.
Tillsyn ska naturligtvis fungera. Men den kan inte vara styrande för hur verksamheter organiserar sig, särskilt inte inom något så kontextberoende som säkerhetsskydd. Om olika organisationer har olika behov, så måste det få synas i hur man löser uppgiften – så länge syftet uppfylls. Det är också det domstolen i praktiken säger.
Så länge säkerhetsskyddschefen har en reell möjlighet att påverka, att komma in tidigt i beslut och att nå högsta chef utan filter – då uppfylls lagens intentioner.
Och det är kanske där diskussionen borde ligga framåt – inte i vem som sätter lön eller håller utvecklingssamtal utan i om säkerhetsskyddschefen faktiskt har mandat, tillgång och genomslag.
För det är där det avgörs i praktiken.
Domen kommer nog inte lösa alla diskussioner. Men den flyttar fokus lite från form till funktion.
Och det är, i det här fallet, en ganska rimlig förflyttning. För nu är det alltså möjligt utse rätt person till säkerhetschyddschef, även om den personen inte är direkt under högsta chefen.
