Synliga mätare räckte inte för att ändra vattenvanorna i de drygt 500 hyreslägenheter som ingick i en svensk studie. Först när separat debitering av varmvatten infördes minskade förbrukningen nästan omedelbart. Därefter låg den kvar på den lägre nivån.
Studien ligger till grund för SNS-rapporten Rätt pris på vatten. Rapportförfattaren Mikael Elinder, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet, vill att prissättning ska kunna användas för att hantera vattenbrist, även vid störningar i infrastrukturen.
– Det kranvatten en vanlig svensk dricker under ett helt år kostar ungefär lika mycket som en burk Nocco. I en krissituation, oavsett om den orsakas av torka eller av skador på infrastrukturen, behövs istället ett system som snabbt och rimligt rättvist kan styra användningen dit där den gör mest nytta. Priset är det bästa verktyg vi har för det, säger Mikael Elinder.
Dagens regler begränsar möjligheterna: kommunernas vattenavgifter får inte överstiga vad kostnaderna motiverar, och knapphet räknas inte som en kostnad. Elinder föreslår därför att lagstiftaren prövar möjligheten till ett tidsbegränsat knapphetstillägg vid konstaterad brist. Regler för tillägget och kompensation till ekonomiskt utsatta hushåll bör enligt rapporten bestämmas i förväg.
Ett högre rörligt pris behöver enligt Elinder inte öka hushållens samlade kostnader. Den fasta avgiften kan sänkas eller pengarna återföras utifrån tidigare förbrukning. I Kumla sänktes hyran när varmvatten började debiteras separat. För ett hushåll med genomsnittlig förbrukning blev kostnaden ungefär oförändrad.
Elinder rekommenderar också snabbare utbyggnad av individuell mätning och debitering i flerbostadshus samt mätare som klarar tidsvarierande priser i småhus. Kommuner med hög risk för vattenbrist bör enligt honom prioriteras. Förslagen är författarens egna; SNS tar inte ställning till dem.
