Det civila försvaret har tagit steg framåt. Det konstaterar Myndigheten för civilt försvar, MCF, i sin samlade förmågebedömning för 2026.
Enligt myndigheten har utvecklingen varit positiv i samtliga sektorer, även om takten och ambitionsnivån skiljer sig åt. Förmågan att stödja det militära försvaret har också ökat, liksom arbetet med lägesrapportering, samordnad kommunikation och gränsöverskridande samverkan.
Men rapportens huvudbudskap är knappast att arbetet är färdigt. MCF och Försvarsmakten konstaterar i stället att utvecklingstakten behöver öka skyndsamt.
Kraven har förändrats
En viktig förklaring är att själva måttstocken har flyttats. Sveriges medlemskap i Nato innebär andra krav på det civila försvaret än tidigare. Sverige ska inte bara kunna upprätthålla samhällsviktiga funktioner på det egna territoriet, utan också kunna fungera som baserings- och transiteringsområde samt ge stöd till militära operationer i och omkring Sveriges närområde.
Till det kommer erfarenheterna från Rysslands anfallskrig mot Ukraina och en hotbild där sabotage, cyberangrepp och störningar i försörjningsflöden är delar av planeringsförutsättningarna.
MCF betonar därför att årets nivåer inte kan jämföras rakt av med tidigare bedömningar. Kraven har höjts, och myndigheten har också ändrat metod och underlag.
Reservkraft, reparationer och personal
Bland de områden där MCF ser kvarstående brister finns uthålligheten i samhällsviktig verksamhet. Reservrutiner, reservdelar, reservkraft och geografisk redundans har stärkts, men myndigheten bedömer att fler aktörer måste kunna fungera även med kraftigt begränsad tillgång till externa beroenden.
Det gäller också skyddet av kritisk infrastruktur. Förmågan att reparera och återställa funktioner efter sabotage eller angrepp behöver förstärkas, enligt rapporten.
Personalförsörjningen är en annan utmaning. Inom vissa sektorer är bemanningen ansträngd redan i vardagen, samtidigt som behoven växer vid höjd beredskap och krig. Myndigheter arbetar bland annat med civilplikt, frivilligorganisationer, omprioriteringar och personallån. MCF:s samlade bedömning är ändå att mycket arbete återstår.
Även förmågan att prioritera knappa resurser behöver utvecklas. Det kan handla om vilka verksamheter som ska hållas i gång, vilka varor som ska prioriteras och vem som ska få tillgång till begränsade resurser.
Näringslivet pekas ut som en nyckelfråga
Rapporten pekar särskilt på relationen till privata aktörer. Staten har tillfört betydande beredskapsmedel till myndigheter, men privata verksamheter får inte alltid samma finansiering eller kravbild.
Samtidigt är många beredskapsåtgärder inte företagsekonomiskt lönsamma på egen hand. Därmed uppstår enligt MCF en risk att åtgärder med stor betydelse för den samlade förmågan inte genomförs utan krav eller offentlig finansiering.
Myndigheten lyfter samverkan med företag, kommuner och regioner som en framgångsfaktor, men konstaterar att det på flera håll återstår att gå från forum för dialog till konkret förmågehöjande verksamhet.
Begränsat öppet underlag
Årets öppna rapport ger dock bara en del av bilden. De sektorsvisa bedömningarna omfattas av sekretess och den öppna redovisningen bygger på mer begränsade underlag än tidigare. Bedömningen saknar dessutom ett tydligt geografiskt perspektiv på läns- och kommunnivå.
MCF planerar därför att framöver integrera förmågebedömningen i den nationella risk- och sårbarhetsbedömningen. Den ska då göras vartannat år och även omfatta civilområden. Myndigheten vill också utveckla underlagen från företag, kommuner och regioner.
Det är en rimlig utveckling. Förmågan i det civila försvaret avgörs inte bara av enskilda myndigheters planer, utan av om el, transporter, vård, elektroniska kommunikationer, livsmedel och personal fungerar tillsammans – i hela landet och under lång tid.
