Ännu en gång har det värsta av det värsta hänt i en svensk skola.
På fredagen larmades polisen om pågående dödligt våld på Brinellskolan i Fagersta. En person dödades, två personer skadades allvarligt och ytterligare en person skadades lindrigt. En man i 18-årsåldern greps. Fagersta kommun uppgav under fredagen att en gärningsperson med svärd hade tagit sig in på skolan.
Först kommer sorgen. Omsorgen om den avlidnes anhöriga, de skadade, eleverna, personalen och ett helt samhälle som nu ska försöka förstå vad som har hänt.
Sedan måste frågorna komma.
Vi vet ännu för lite om händelseförloppet för att säga vilka säkerhetsåtgärder som hade kunnat påverka just denna attack. Vi vet inte heller tillräckligt om Brinellskolans säkerhetsarbete för att värdera det. Det vore både orättvist och oseriöst att på avstånd peka ut en enskild brist eller hävda att en viss åtgärd hade förhindrat det som skedde.
Men vi kan och bör ställa frågor om systemet.
En lag är inte samma sak som förmåga
Sedan den 1 juli 2025 finns ett nytt kapitel om säkerhetsarbete i skollagen. Varje förskole- och skolenhet ska ha en beredskapsplan för allvarliga våldssituationer och bedriva ett löpande arbete för att kunna hantera sådana situationer eller hot om dem. Huvudmännen ska också se till att obehöriga inte ges tillträde när verksamheten pågår. Rektorer har dessutom fått möjlighet att under vissa förutsättningar besluta om undersökning av väskor och andra föremål, enligt Skolverkets sammanställning.
Det är en omfattande förändring på kort tid. Lagstiftningen ger ett tydligare ansvar och flera verktyg som länge har saknats. Men en lagändring skapar inte i sig en fungerande beredskap.
En beredskapsplan kan skrivas på några sidor. Förmågan att använda den måste byggas över tid. Personalen behöver känna till sina roller, kunna larma, veta när människor ska utrymma eller söka skydd och förstå hur information ska föras vidare när läget är oklart. Nyanställda och vikarier måste omfattas. Rutiner behöver prövas mot skolans faktiska lokaler och samordnas med polis, räddningstjänst och kommunens krisledning. Efter en övning eller incident måste brister åtgärdas.
Allt detta kräver arbetstid, kompetens, ledning och återkommande övning. Det konkurrerar med många andra uppgifter i en verksamhet som redan har ett stort uppdrag.
Pengar till dörrar räcker inte
För 2026 finns ett statsbidrag på 300 miljoner kronor för säkerhetshöjande åtgärder i skolväsendet. Pengarna kan bland annat användas till passersystem, skalskydd och utökad kamerabevakning, enligt Skolverket. Det är välkommet. Många skolbyggnader är utformade för öppenhet och tillgänglighet, inte för att kunna begränsa en angripares rörelse eller snabbt skydda dem som befinner sig där.
Men teknik är bara en del av säkerheten. Ett passersystem fungerar inte bättre än rutinerna runt det. En låst dörr hjälper inte om personalen saknar möjlighet att snabbt varna varandra. En plan gör liten nytta om den inte är känd, realistisk och övad.
Det är därför rimligt att fråga om staten och huvudmännen hittills har lagt lika stor kraft på genomförandet som på regelverket. Har varje skola fått tillgång till relevant kompetens? Har rektorer fått tid att leda arbetet? Har personalen utbildats? Har planerna prövats i de verkliga lokalerna? Finns pengar också till de organisatoriska åtgärderna, inte bara de tekniska?
Svaren kommer sannolikt att skilja sig mellan olika kommuner och huvudmän. Det är i sig ett problem. Ett barns skydd ska inte vara beroende av om den egna kommunen råkar ha en erfaren säkerhetsfunktion, gott om resurser eller en enskild rektor som har hunnit driva frågan.
Följ upp förmågan – inte dokumenten
Nu behövs ingen reflexmässig jakt på ännu en snabb lagändring. Först måste vi veta hur de regler som redan finns har genomförts.
Den nationella uppföljningen bör därför inte stanna vid att kontrollera om en beredskapsplan existerar. Den måste undersöka om planen är anpassad till den enskilda skolan, om personalen känner till den, om organisationen har övat och om upptäckta brister faktiskt har åtgärdats. Det är skillnaden mellan dokumenterad beredskap och verklig förmåga.
Samtidigt måste säkerhetsarbetet vara proportionerligt. Skolor ska inte göras till fästningar, och en öppen pedagogisk miljö har ett värde som också ska försvaras. Men öppenhet får inte förväxlas med avsaknad av kontroll. Det går att skapa välkomnande skolor där det samtidigt är tydligt vem som får vistas, hur avvikande beteenden fångas upp och hur personalen ska agera när något allvarligt inträffar.
Lagstiftningen var ett nödvändigt steg. Nu måste staten, kommunerna och övriga huvudmän säkerställa att skyldigheterna går att uppfylla i praktiken. Det arbetet är mindre synligt än nya lagar och presskonferenser. Det består av riskanalyser, utbildning, teknik, rutiner, övningar och uppföljning – om och om igen.
Efter Fagersta är det för tidigt att säga vad som brast eller vad som fungerade. Men det är inte för tidigt att ställa den större frågan: har vi nöjt oss med att kräva beredskap, eller har vi också gett skolorna förutsättningar att bygga den?
