Det här är i grunden en lägesbild. Och just därför blir den också lite… förutsägbar. För den som redan jobbar med frågorna, eller följer utvecklingen någorlunda nära, är det mesta bekant. Ryssland, Kina och Iran. Hybridaktiviteter. Cyber. Insiderproblematik. Terrorhot från ensamagerande. Allt finns där – och allt stämmer.
Men det tillför inte särskilt mycket nytt.
Samtidigt ska man nog vara rättvis här: det är inte riktigt poängen med lägesbilden. Det här är inte en produkt för de redan frälsta. Det är en produkt för de som behöver en samlad bild – utan att själva sitta i underrättelseflöden dagligen. Och där gör den jobbet. Ganska väl, faktiskt.
Det är också något med tonaliteten som är värd att notera. Den är återhållsam. Saklig. Nästan lite försiktig ibland. Och det är nog medvetet. För samtidigt som budskapet är tydligt – så undviker man att elda på. För budskapet är tydligt:
”Ryssland utgör fortsatt det största hotet mot Sverige.”
Och kanske ännu viktigare:
”Vi kan konstatera att Ryssland är mer riskbenäget än tidigare.”
Det där är egentligen kärnan i hela rapporten. Inte att hotet finns – det vet vi. Utan att beteendet förändras. Mer opportunistiskt, mer offensivt, mer berett att ta risk. Samtidigt nyanseras bilden:
”Än så länge har Sverige inte varit utsatt för omfattande försök till angrepp eller traditionella sabotage.”
Det är en viktig balans. Hotet är reellt, men inte alltid så konkret som debatten ibland gör gällande.
En annan del som jag tycker är intressant – och kanske lite underskattad – är resonemanget kring påverkan och perception. Att allt inte är sabotage. Att vi måste vara försiktiga med slutsatser.
”Att tillskriva främmande makt aktiviteter som de inte ligger bakom hjälper dem att uppnå sina mål.”
Det där är värt att stanna upp vid. För det säger något om hur hotbilden faktiskt fungerar idag. Det handlar inte bara om vad som sker – utan hur vi tolkar det som sker.
Och där blir vi själva en del av spelplanen.
Sen finns det en annan tråd som löper genom hela rapporten: beroenden. Teknik, forskning, personal, system. Allt hänger ihop. Och mycket av det som beskrivs handlar egentligen inte om spektakulära angrepp – utan om långsiktig, metodisk inhämtning.
Det är inte James Bond. Det är LinkedIn och mellanhänder.
Och det kanske är just där rapporten ändå tillför något. Inte i form av ny information – utan i hur den sätter samman helheten. För den som inte redan är inne i det här dagligen blir det ganska tydligt hur brett hotet faktiskt är. Från cyberangrepp till säkerhetsprövningar. Från påverkanskampanjer till en enskild medarbetare som hamnar i fel läge.
Och apropå det – en detalj som sticker ut:
Antalet säkerhetsprövningar ökar kraftigt. Bara under 2025 hanterades runt 172 000 registerkontroller.
Det säger något om vart vi är på väg. Ett samhälle där allt fler verksamheter klassas som säkerhetskänsliga – och där personfrågan blir allt mer central.
Så, är rapporten läsvärd?
Ja.
Men kanske inte för att du kommer lära dig något helt nytt.
Utan för att den ger en tydlig och sammanhållen bild av läget – särskilt om du inte jobbar mitt i det.
Jag skulle säga så här:
Alla bör läsa den.
Men du behöver inte släppa allt.
Har du en kväll över, och vill få en ganska bra bild av hur Säpo ser på hotet mot Sverige just nu – då är den värd tiden.
