Sverige verkar ha löst en av de svåraste utmaningarna i samhällsdebatten: vi är överens. Under Almedalsveckan rådde nästan total samsyn om hur beredskapen behöver stärkas. Ändå går utvecklingen i en takt som knappast motsvarar omvärldsläget.

Jag har under ett decennium skrivit om risken för att det går inflation i användningen av säkerhetsskydd. Tyvärr tyder många tecken på att tendensen gått åt det håll jag förutspådde och efter att vi spelade in en podd om hur det gått sedan den nya lagen infördes har jag fått ett antal mejl och samtal som stärkt denna uppfattning. Även bland de som till skillnad mot mig dagligen arbetar med säkerhetsskydd är många bekymrade över otydligheten i lagen och hur den tillämpas på ett överdrivet sätt.

När Trumpadministrationen stoppade exporten av Anthropics senaste AI-modeller reagerade många med förvåning. Teknikdebattörer varnade för protektionism och politisk inblandning. Men jag tror att de flesta tittar på fel sak.

Det finns reformer som förändrar ett system genom att tillföra mer pengar. Och så finns det reformer som förändrar ett system genom att tänka annorlunda kring människor. Förslaget om tidvis tjänstgörande civil personal i Försvarsmakten tillhör den senare kategorin.

Vill vi ha ett totalförsvar utan militärt försvar? Hur vinner vi ett krig när alla plötsligt ska arbeta med civila uppgifter?

Jag har läst domen från Kammarrätten om säkerhetsskyddschefens placering.

Och det korta svaret är: det blev inte så fyrkantigt till slut.

Den centrala frågan har ju varit hur “direkt underställd” egentligen ska tolkas. Länsstyrelsen drev linjen att det i praktiken kräver fullt personalansvar från högsta chef – och helst en plats i ledningsgruppen. En ganska tydlig, och ganska rigid, modell.

Domstolen landar, som tur är, någon annanstans.

Jag har läst Säkerhetspolisens senaste lägesbild för 2025–2026 och min spontana känsla är ungefär: den är bra. Den är genomarbetad, balanserad och ligger helt i linje med vad man kan förvänta sig.

Men den överraskar inte.