Efter ännu en Almedalsvecka sitter jag med samma känsla som jag haft flera år i rad.
Jag har genom åren lyssnat på seminarier, deltagit i paneler och haft otaliga samtal om beredskap, säkerhet och totalförsvar. Oavsett om deltagarna kom från myndigheter, kommuner, näringsliv eller akademi återkom samma budskap. Vi behöver stärka den civila beredskapen. Vi behöver öka takten i cybersäkerhetsarbetet. Vi behöver samarbeta mer, öva oftare, dela information bättre och bygga robusta verksamheter.
Det märkliga är att det nästan inte finns någon som säger emot.
Om man bara lyssnar på samtalen skulle man kunna tro att vi har en ovanligt bred samsyn. Och det har vi kanske också.
Ändå finns en fråga som jag tycker ställs alldeles för sällan.
Varför går det så förbaskat långsamt?
Om jag ska vara helt ärlig lät många av årets samtal precis som de gjorde för fem år sedan. Undantaget är AI, som på kort tid tagit en självklar plats i diskussionerna. Men i övrigt är budskapen förvånansvärt bekanta. Vi pratar fortfarande om vikten av samverkan. Om behovet av ett systematiskt säkerhetsarbete. Om kompetensförsörjning, informationsdelning och ledning.
Jag säger inte att ingenting har hänt. Det vore fel. Mycket har hänt, inte minst till följd av ett försämrat omvärldsläge. Lagstiftning har utvecklats, myndigheter har fått nya uppdrag och många organisationer har tagit viktiga steg framåt.
Men frågan kvarstår:
Om vi är så överens om riktningen, varför går förändringen fortfarande så långsamt?
Kanske är det för att vi ofta pratar om vad som behöver göras, men betydligt mer sällan om vad som faktiskt hindrar oss. Är det pengar? Kompetens? Juridik? Organisatoriska strukturer? Ledarskap? Eller handlar det om att vi fortfarande belönar kortsiktiga resultat framför långsiktig motståndskraft?
Jag tror att vi behöver bli mycket bättre på att prata om friktionen. Om det som gör att beslut stannar i utredningar, att projekt tappar fart och att ambitioner aldrig riktigt blir verklighet.
För det är först när vi förstår varför förändring tar tid som vi också kan göra något åt den.
Vi behöver naturligtvis fortsätta diskutera vad som krävs för att stärka Sveriges beredskap. Men nästa Almedalsvecka hoppas jag att fler seminarier handlar om något annat.
Inte om vad vi borde göra.
Utan om varför vi fortfarande inte lyckas göra det i den takt som situationen kräver.
