Vi är två vuxna och fyra barn. Det tvättas kläder nästan konstant. Det diskas, duschas, fylls vattenflaskor och torkas upp spill. Någon har badat i lera, någon annan har kräkts under natten och den yngsta lyckas på något märkligt sätt alltid behöva en ny uppsättning kläder precis när tvättmaskinen är färdig. Att minska vattenförbrukningen är naturligtvis möjligt till viss del, men det finns en gräns där vardagen helt enkelt tar över.
Det slog mig att det här egentligen handlar om något betydligt större än vatten.
Samtidigt som vi uppmanas att spara vatten förs det en livlig diskussion om att Sverige behöver fler barn. Vi oroar oss över sjunkande födelsetal, en åldrande befolkning och hur framtidens välfärd ska finansieras. Politiker, myndigheter och debattörer pekar på vikten av att fler väljer att bilda familj.
Det är också ett rimligt resonemang.
Problemet är att råden sällan möter varandra.
Fler barn innebär inte bara fler framtida skattebetalare. Det innebär också fler duschar, fler tvättmaskiner, fler toalettbesök och en betydligt högre vattenförbrukning redan idag. Samma familj som förväntas bidra till samhällets demografiska utveckling får samtidigt höra att den borde minska sin resursförbrukning.
Det här är naturligtvis inget argument mot att spara vatten. Inte heller är det ett argument mot att vilja se fler barnfamiljer. Däremot är det ett exempel på hur lätt vi formulerar råd som om de existerar i ett vakuum.
Vi gör det ofta inom beredskap och säkerhet också.
Vi säger åt människor att ha ett beredskapslager hemma. Vi uppmanar dem att utbilda sig, engagera sig i frivilligorganisationer, stärka sin cybersäkerhet, öva krisberedskap, minska klimatpåverkan, välja svensk mat, spara pengar, arbeta mer och samtidigt vara närvarande för sina barn.
Varje enskild uppmaning kan vara både klok och välgrundad. Men mottagaren lever inte sitt liv en uppmaning i taget. Människor försöker få ihop en helhet.
Det är därför jag tror att vi behöver bli bättre på att förstå mottagarens perspektiv. När vi formulerar råd, rekommendationer eller varningar räcker det inte att de är korrekta. Vi behöver också fundera över vilka andra krav vi samtidigt ställer på samma människor och vilka mål som riskerar att krocka med varandra.
Först då kan vi börja förstå varför människor ibland inte följer våra råd.
Det handlar inte alltid om ovilja. Ofta handlar det om att livet består av kompromisser. Den som försöker göra rätt på ett område kan samtidigt ha betydligt sämre möjligheter att göra rätt på ett annat.
Om vi vill att människor ska ta våra rekommendationer på allvar behöver vi därför sluta betrakta dem som isolerade budskap. De är en del av ett större sammanhang där människor varje dag tvingas prioritera mellan olika, ibland motstridiga, förväntningar.
Jag kommer fortsätta försöka spara vatten. Men jag tänker också fortsätta hoppas att hushållet med två vuxna och en katt gör det lite mer.
