Förslaget till ny lag om kommuners och regioners grundläggande beredskap har varit på väg länge. Utredningen kom 2024, lagrådsremissen i somras och nu ligger propositionen på riksdagens bord. Regeringen föreslår nya och skärpta krav med målet att kommuner och regioner ska kunna upprätthålla samhällsviktig verksamhet under såväl fredstida krissituationer som höjd beredskap.
För oss som arbetar med de här frågorna är riktningen välbekant. Kommuner och regioner ska arbeta fortlöpande och systematiskt med sin beredskap, planera för personal och materiel, utbilda och öva och ha en planerad och bemannad krigsorganisation. Kommunerna ska också ha tillgång till särskilda samlingsplatser och både kommuner och regioner ska ha en funktion för samordning av beredskapsarbetet.
Jag tycker att riktningen är riktig. Staten markerar nu tydligare att beredskap är något som ska finnas och upprätthållas, inte något man kan skjuta framför sig när ekonomin blir ansträngd.
Och ekonomin kommer att bli en stor del av diskussionen.
Reservkraft ska köpas och underhållas. Lager ska byggas upp och omsättas. Ledningsplatser ska fungera när de behövs. Personal ska utbildas och organisationer övas. Flera kommuner, regioner och Sveriges Kommuner och Regioner har under remissbehandlingen varnat för betydande och långsiktiga kostnader, och flera har bedömt att utredningens beräkningar är för låga.
Staten skjuter samtidigt till pengar. I propositionen anges tillskott på 1,219 miljarder kronor 2027, 1,305 miljarder 2028 och därefter 910 miljoner kronor per år för att möta ambitionshöjningen och de nya kraven. Därtill kommer andra satsningar på bland annat försörjningsberedskap och måltidsverksamhet.
Det är mycket pengar. Men det är också pengar som ute i en kommun eller region ska vägas mot väldigt påtagliga behov i vård, skola och omsorg. En vakans i äldreomsorgen märks i dag. Ett underskott i sjukvården syns i år. En investering i reservkraft eller en alternativ ledningsplats kanske aldrig behöver användas på det sätt den byggdes för.
Det är just det som gör beredskap svårt att prioritera.
Samtidigt finns ett viktigt skäl till att vi lägger pengarna innan någonting har hänt. Hela tanken med ett starkt totalförsvar är att förmågan också ska ha en avhållande effekt. Regeringen beskriver själv ett starkare totalförsvar som ett sätt att stärka Sveriges och Natos säkerhet, och den militära förmågan byggs uttryckligen för avskräckning och försvar.
Det civila försvaret är en del av samma ekvation. Ett samhälle som kan fortsätta fungera, försörja befolkningen och stödja det militära försvaret även under mycket svåra förhållanden är svårare att påverka och svårare att angripa.
Den bästa investeringen i krigsberedskap är därför den som aldrig behöver användas i krig. Hur förklarar man detta för en småbarnsfamilj vars närmaste skola kanske läggs ned?
Men det gör inte budgetbeslutet enklare. Tvärtom kräver det att vi är beredda att lägga stora summor i dag på något vars framgång i bästa fall innebär att vi aldrig får veta exakt hur mycket det var värt.
Här tycker jag att staten måste vara vaksam. Det räcker inte att finansiera införandet av en ny lag och sedan konstatera att kommunerna och regionerna fått tydligare ansvar. Förmåga kostar också att behålla. Lager ska finnas kvar om femton år, personal ska fortsätta övas och tekniska system ska fortfarande fungera.
Annars riskerar vi en ganska bekväm ansvarsfördelning där staten bestämmer ambitionsnivån och kommuner och regioner får ta den politiska striden om vad som ska prioriteras bort för att nå den.
Propositionen är en tydlig markering och i grunden en rimlig sådan. Men om staten menar allvar med att den kommunala och regionala beredskapen ska upp måste också finansieringen hålla över tid. Pengar räcker trots allt inte till allt.
Rikard von Zweigbergk, VD Säkerhetsvärlden
