Åtta partier – och nästan samma svar om Sveriges beredskap

Det är lätt att få intrycket att svensk beredskapspolitik saknar konflikt. Läs svaren från riksdagens åtta partier efter varandra och samma ord återkommer: beredskapslager, livsmedel, läkemedel, drivmedel, robust energi, fungerande transporter, sjukvård och kritisk infrastruktur.

Alla vill stärka det civila försvaret. Alla beskriver försörjningsberedskapen som eftersatt. Alla ser ett behov av tydligare ansvar och bättre samverkan mellan staten, kommunerna, regionerna och näringslivet.

Det är förstås inte oviktigt. Tvärtom är den breda enigheten en tillgång i ett arbete som måste pågå över flera mandatperioder. Men för väljaren blir den första slutsatsen ändå lite besvärande: det är svårt att förstå vad ett regeringsskifte faktiskt skulle förändra.

Fem partier väljer i praktiken samma reform

När politikerna bara får välja en reform blir likheterna som tydligast. Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet väljer alla en variant av en nationell försörjningsreform. Lager och säkra flöden av mat, läkemedel, energi, drivmedel och andra kritiska varor står i centrum.

Liberalerna väljer visserligen en europeisk försvarsunion, men även där är försörjning, energi och civil beredskap viktiga delar. Fem av åtta partier landar därmed nära samma grundproblem: Sverige måste kunna hålla samhällets materiella flöden i gång när vardagens marknad och logistik inte fungerar som vanligt.

Centerpartiet väljer i stället en långsiktig beredskapspeng till kommuner och regioner. Vänsterpartiet pekar ut järnvägen och vill stärka infrastrukturen under statligt ansvar. Socialdemokraterna avviker mest genom att välja värnplikten och målet att på sikt utbilda 20 000 värnpliktiga per år.

Här framträder den tydligaste politiska kartan. Centerpartiet börjar lokalt. Vänsterpartiet börjar i välfärden och den offentligt ägda infrastrukturen. Socialdemokraterna börjar i den militära personalförsörjningen. Liberalerna börjar i Europa. Övriga börjar i lagren.

Staten ska leda – men lokalsamhället ska leverera

Partierna är också påfallande ense om ansvarsfördelningen. Staten ska hålla ihop den nationella planeringen, finansieringen, prioriteringen och de strategiska lagren. Kommuner och regioner ska upprätthålla vård, omsorg, vatten och annan samhällsviktig verksamhet lokalt.

Skillnaderna ligger i betoningen. Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna formulerar ett förhållandevis tydligt statligt huvudansvar. Centerpartiet placerar förstahandsansvaret närmare lokalsamhället, men kräver statliga pengar, mål och funktionskrav. Vänsterpartiet håller fast vid ansvarsprincipen: den som sköter verksamheten i vardagen ska göra det också i kris och krig, men verksamheten måste få resurser och personal redan i fredstid.

Det senare perspektivet delas delvis av fler. Miljöpartiet skriver att sjukvårdens krigsberedskap börjar i vårdköerna och personalbristen. Vänsterpartiet säger samma sak mer principiellt: det som inte fungerar i fred kommer inte att fungera i krig. Moderaterna kopplar kortare vårdköer till krisberedskap, medan Socialdemokraterna vill inflationssäkra de generella statsbidragen till regionerna.

Det är en verklig skiljelinje, även om den sällan uttalas rakt ut. Är beredskap främst en särskild förmåga som ska byggas ovanpå den ordinarie verksamheten, eller är en väl fungerande vardag själva grunden för beredskapen?

Pengarna skiljer partierna mer än målen

När frågan gäller finansiering blir svaren mindre samstämmiga – och ibland mindre precisa.

Moderaterna öronmärker upp till 50 miljarder kronor av lånefinansierade satsningar till civilt försvar. Miljöpartiet står bakom samma ram men skiljer mellan investeringar, som kan lånefinansieras, och varaktiga kostnader, som måste bäras av statsbudgeten. Liberalerna öppnar också för lån och hänvisar till Sveriges låga statsskuld.

Vänsterpartiet vill i stället finansiera satsningarna genom ett mer progressivt skattesystem och avvisar nedskärningar i vård, skola och omsorg. Sverigedemokraterna vill prioritera beredskap inom statsbudgeten och efterlyser även hårdare lokala prioriteringar. Kristdemokraterna vill i första hand finansiera satsningarna som en statlig kärnuppgift men utesluter inga finansieringsåtgärder. Centerpartiet hänvisar till beslutade förstärkningar och vill framför allt styra resurserna långsiktigt till kommuner och regioner. Socialdemokraterna anger ingen egen totalsumma i sitt svar.

Det är först här väljaren får något som liknar en klassisk politisk konflikt: lån, skatter, omprioriteringar eller en kombination. Men fortfarande saknas i flera svar både nota och tidplan.

CER-frågan blev ett test av politisk reflex

Svaren om EU CER-direktiv, som ska stärka motståndskraften hos kritiska verksamheter, säger också något om partiernas grundhållning.

Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet kritiserar regeringens senfärdighet. Moderaterna beskriver förseningen som otillfredsställande men betonar komplexiteten efter årtionden av nedmontering. Liberalerna och Kristdemokraterna fokuserar på att den nya lagen nu ska komma på plats. Centerpartiet varnar för överimplementering och onödig byråkrati, medan Sverigedemokraterna betonar nationellt självbestämmande och svenska säkerhetsintressen. Vänsterpartiet har inga särskilda synpunkter på själva fördröjningen.

Det finns för övrigt ett sakfel i den fråga som Säkerhetsvärlden ställde till partierna. EU-kommissionen anger att direktivet skulle ha införlivats senast den 17 oktober 2024, inte i oktober 2025. Kommissionen beslutade den 29 april 2026 att föra Sverige och sex andra medlemsstater till EU-domstolen. Den svenska propositionen föreslår att den nya lagen ska träda i kraft den 1 januari 2027.

Enigheten är både en styrka och ett gömställe

Efter att ha läst samtliga svar är min bild att partierna i stort sett delar problembeskrivningen. Sverige behöver lager, reservkraft, robusta transporter, en sjukvård som kan skala upp, säkrare infrastruktur och tydligare offentlig styrning. Näringslivet måste in i planeringen och kommuner och regioner måste få både krav och förutsättningar.

Det är bra. Totalförsvaret tjänar på långsiktighet och breda överenskommelser.

Men enigheten kan också bli ett gömställe. Det är enkelt att lova starkare lager och bättre samverkan. Det svåra är att ange vilken uthållighet lagren ska ge, vem som ska äga dem, vilka verksamheter som ska prioriteras, vad kommunerna faktiskt måste klara och vem som betalar den löpande kostnaden när den första investeringen är gjord.

Några svar innehåller mätbara besked: 300 beredskapsapotek, 20 000 värnpliktiga per år på sikt, en långsiktig kommunal beredskapspeng, konkreta lager och en lag som träder i kraft. Men mycket stannar vid riktningar och ambitioner.

Nästa steg i valdebatten borde därför inte vara ännu en fråga om huruvida beredskapen ska stärkas. Där är partierna redan överens. Frågan borde vara: Vad ska vara färdigt 2030, hur länge ska Sverige klara sig och vem får ansvaret om det inte fungerar?

Det är först när partierna tvingas svara på det som skillnaderna blir användbara för väljarna.

Jämförelse i korthet