Regeringens förslag om att under en begränsad tid sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa allvarliga brott, samt uppdraget till Kriminalvården att förbereda särskilda ungdomsfängelser för barn i åldern 13–14 år, saknar stöd i forskningen och innebär stora risker för barn, enligt Umeå universitet. Det framgår i en intervju med Monica Burman, professor i rättsvetenskap vid lärosätet.
Monica Burman forskar om straffrätt, mäns våld mot kvinnor, genus och rätt, och har under lång tid följt kriminalpolitiken ur ett ideologiskt perspektiv. Hon är även engagerad i barnrättsfrågor, bland annat som ledamot i Rädda Barnens riksstyrelse. Mot bakgrund av att Sverige haft 15 år som straffbarhetsålder under mycket lång tid beskriver hon regeringens förslag som en kraftig omläggning.
Ser inget vetenskapligt stöd
En central invändning från forskaren är att det enligt henne saknas vetenskapligt stöd för att sänkta åldersgränser och skärpta straffrättsliga åtgärder mot barn skulle minska ungdomsbrottsligheten.
Monica Burman framhåller att den politiska argumentationen ofta utgår från att straffrättsliga ingripanden mot allt yngre barn är nödvändiga för att bryta en kriminell utveckling och försvåra rekrytering till kriminella nätverk.
– Det absolut vanligaste argumentet som politikerna trycker på är att en sänkning av straffmyndighetsåldern närmast är oundviklig för att minska problemen. Man säger att det är bäst för barnen att tas ur en eskalerande kriminell situation och att det blir svårare att rekrytera till kriminella nätverk när barnen är frihetsberövade. Men forskningen är enig om att repressiva åtgärder inte är lösningen. Det finns inget vetenskapligt stöd för att det fungerar, säger Monica Burman, professor i rättsvetenskap vid Umeå universitet.
Hon beskriver genomförandet av förslaget i nuläget som ett mycket omfattande socialt försök riktat mot en särskilt utsatt grupp.
– Att driva igenom det i det här läget skulle innebära ett gigantiskt experiment med barn, säger hon.
Risk för ökad kriminalitet
Enligt Umeåforskaren visar befintlig forskning att tidiga straffrättsliga ingripanden mot barn kan få motsatt effekt jämfört med de politiska intentionerna. I stället för att minska risken för fortsatt brottslighet kan åtgärderna öka risken för att barnet fastnar i kriminalitet.
– Forskning visar att det är oerhört riskfyllt med den här typen av straffrättsliga ingripanden. Vi vet att de bara gör situationen värre för barn. Risken för att barnet far illa i sin utveckling ökar ju yngre barnet är och att barnet påverkas negativt i sin medborgerliga fostran och hur det ser på sig själv i relation till samhället, säger Monica Burman.
Hon pekar särskilt på institutionsmiljön som en negativ faktor.
– Fängelser är en typ av institution som i sig fungerar stigmatiserande och kan driva barn in i fortsatt kriminalitet, säger Monica Burman.
Monica Burman efterlyser i intervjun andra vägar för att hantera allvarlig ungdomskriminalitet än att sänka straffbarhetsåldern och införa särskilda ungdomsfängelser för mycket unga barn, men dessa beskrivs närmare på Umeå universitets webbplats.
