Veckans sammanställning tar upp två avgöranden med betydelse för säkerhetsansvariga, registraturer och andra som hanterar känslig information. Svea hovrätt har prövat ansvaret för hemliga handlingar som lämnats kvar på en konferensanläggning. Högsta förvaltningsdomstolen har bedömt om uppgifter i riksdagens incidentrapporter omfattas av sekretess. Avgörandena gäller olika frågor: hur handlingar skyddas i praktiken och när uppgifter får hållas inne vid en begäran om utlämnande.
Kvarglömda hemliga handlingar leder till böter i hovrätten
Svea hovrätt dömde den 19 oktober en tidigare nationell säkerhetsrådgivare för vårdslöshet med hemlig uppgift och ändrade därmed Attunda tingsrätts frikännande dom. Påföljden bestämdes till böter. Målet gäller handlingar som mannen hade tagit med sig till en hotell- och konferensanläggning. Vid ankomsten låste han in dem i ett värdefack, men när han checkade ut dagen därpå fick han inte med sig dem. Handlingarna hittades senare i värdefacket, som då var olåst. Det är alltså hanteringen av de medförda handlingarna, och att de blev kvar efter vistelsen, som ligger bakom åtalet och den fällande domen.
Skillnaden mellan domstolarnas bedömningar gäller den grova oaktsamhet som krävs för straffansvar. Tingsrätten hade funnit att mannen röjt hemliga uppgifter av det slag som omfattas av straffbestämmelsen, men inte att röjandet skett genom grov oaktsamhet. Hovrätten instämde i flera av tingsrättens bedömningar men kom till motsatt slutsats i just oaktsamhetsfrågan. Enligt hovrättens redogörelse för domen vägde bland annat mannens ställning som nationell säkerhetsrådgivare och hans långa erfarenhet av höga statliga befattningar in. Han hade själv uppgett att erfarenheten gett honom stor vana att hantera hemliga uppgifter. Hovrätten bedömde att han slarvat betydligt när han tömt värdefacket och att hans agerande var grovt oaktsamt.
För verksamheter där medarbetare tar med sig hemliga handlingar på tjänsteresor är den konkreta lärdomen att skyddet behöver omfatta hela hanteringen, även avresan. Att handlingarna låstes in vid ankomsten hindrade inte att de senare blev kvar och att uppgifterna röjdes. En kontroll av att samtliga handlingar faktiskt följer med vid utcheckning är därför en praktisk åtgärd som svarar direkt mot händelseförloppet i målet. Domen visar också att befattning och erfarenhet kan få betydelse i bedömningen av hur oaktsam en viss hantering varit; stor vana var här inte något som talade mot ansvar. Säkerhetsvärlden har tidigare rapporterat om domen mot Henrik Landerholm och hovrättens bedömning av de kvarglömda handlingarna.
Riksdagens incidentrapporter ska lämnas ut utan maskering
Högsta förvaltningsdomstolen beslutade den 21 oktober att incidentrapporter om avvisningar från riksdagens lokaler skulle lämnas ut i sin helhet. En person hade begärt att få ta del av handlingar om avvisningar under en viss period. Riksdagsförvaltningen lämnade ut incidentrapporterna, men med vissa uppgifter maskerade, och avslog begäran om att få handlingarna i omaskerat skick. Prövningen gällde därmed om de uppgifter som hade dolts kunde hållas inne med stöd av sekretess. Domstolens besked blev att uppgifterna skulle lämnas ut, inte bara de delar av rapporterna som redan hade gjorts tillgängliga.
Domstolen fann att bestämmelserna om sekretess för uppgifter som lämnar eller kan bidra till upplysning om säkerhets- eller bevakningsåtgärder inte hindrade ett utlämnande av de maskerade uppgifterna. Den fann inte heller att uppgifterna omfattades av sekretess enligt någon annan bestämmelse. Följden blev att incidentrapporterna skulle lämnas ut utan maskering. Detta framgår av Högsta förvaltningsdomstolens redogörelse för avgörandet. Utgången gäller de uppgifter som prövades i detta mål. Den ska inte läsas som ett besked om att alla incidentrapporter med koppling till säkerhet eller bevakning alltid är offentliga.
För säkerhetsfunktioner och registraturer är den praktiska lärdomen att en rapports koppling till säkerhetsarbete inte i sig besvarar sekretessfrågan. I det här fallet handlade rapporterna om avvisningar från riksdagens lokaler, men domstolen fann ändå inget stöd för att hålla de aktuella uppgifterna hemliga. Vid hantering av motsvarande utlämnandefrågor behöver fokus därför ligga på vilka konkreta uppgifter som prövas och om det finns stöd för sekretess för just dem, snarare än på rapportens benämning eller verksamhetens säkerhetsuppdrag. För den som arbetar med incidentrapportering är skillnaden central: att en handling används i säkerhetsarbetet är en sak, medan frågan om innehållet kan skyddas vid en begäran om utlämnande måste bedömas för sig.
